Att vara chef är ett fantastiskt uppdrag. Det är meningsfullt, utvecklande och fullt av möjligheter att påverka. Men det är också ett uppdrag som kan kosta på. Bakom kalendern, besluten, mötena och ansvaret finns en verklighet som många chefer känner igen, känslan av att aldrig riktigt bli färdig, aldrig riktigt räcka till och sällan hinna stanna upp och fråga sig själv hur man egentligen mår.
Flera undersökningar visar att pressen i chefsrollen är hög. Tidningen Chefs undersökning visar att drygt sex av tio chefer upplever sin roll som så krävande att det går ut över hälsan, och mer än hälften har någon gång övervägt att lämna sitt uppdrag på grund av hur de mår. Falcks kartläggning av chefers hälso- och arbetsmiljöprofiler visar också att chefer är mer stressade än medarbetare och att många inte hinner slutföra sina arbetsuppgifter i tid. Den största boven är sällan en enskild sak, utan snarare den samlade arbetsbelastningen, för många uppgifter, för höga krav och för lite återhämtning.
Särskilt utsatta tycks många vara mitt i livet, när chefsuppdraget ofta sammanfaller med ett intensivt familjeliv och höga förväntningar både på jobbet och hemma. Ledarnas rapport Ung och chef visar att chefer i åldern 36–44 år oftare än andra upplever att de inte hinner med sina arbetsuppgifter. Samtidigt uppger chefer som är 60 år eller äldre generellt att de mår bättre och upplever mindre belastning. Det är kanske inte så märkligt. Erfarenhet spelar roll. Med tiden blir det ofta lättare att sortera, prioritera och stå emot känslan av att man måste vara allt för alla, hela tiden.
Med åren har jag förstått att vara hållbar som chef inte handlar om att orka mest eller bära mest.
Det där känner jag igen från mig själv. När jag blev chef, och dessutom ganska ung, bar jag länge på föreställningen att jag borde kunna allt, förstå allt och leverera svar direkt. Jag tänkte att en bra chef alltid skulle vara säker, tillgänglig och ha kontroll. I dag ser jag hur mycket onödig press det skapade. Inte bara i arbetet, utan också i hur jag såg på mig själv i rollen.
Med åren har jag förstått att vara hållbar som chef inte handlar om att orka mest eller bära mest. Det handlar om att förstå sina gränser, våga prioritera och inse att man inte behöver stå ensam i allt. Det är inte ett tecken på svaghet att be om stöd, utan en förutsättning för att kunna vara chef över tid.
Om du som chef känner dig pressad och märker att det börjar gå ut över ditt mående, försök att ta det på allvar innan det går för långt. Stanna upp och försök sätta ord på vad det egentligen är som tynger dig mest. Är det arbetsmängden, otydliga förväntningar, oklar roll, brist på stöd, brist på återhämtning eller känslan av att alltid behöva vara tillgänglig? När man ser klarare på vad som skaver blir det också lättare att göra något åt det.
Prata med din egen chef, HR eller någon annan du har förtroende för. Be om hjälp att prioritera, att ta bort sådant som inte är viktigast just nu och att skapa rimliga förväntningar. Försök också att sänka kraven på dig själv där det går. Allt behöver inte göras på en gång, och allt måste inte bli perfekt. Att söka stöd, sätta gränser och värna sin återhämtning är inte att misslyckas som chef. Det är att ta ansvar, både för sig själv och för sitt uppdrag.
Och kanske är det just där vi behöver börja oftare. Inte bara med frågan hur verksamheten och medarbetarna mår, utan också med frågan hur chefen mår. Det finns en orsak till att du uppmanas att ta på dig syrgasmasken först innan du hjälper andra.