För en tid sedan satt jag i ett möte med en tidigare kollega som numera leder en stor organisation.
Vi diskuterade ett beslut som skulle påverka både kommunikationen framåt och hur resurserna skulle fördelas. Det fanns inget självklart svar, men hon saknade varken erfarenhet eller analys. Hon hade gått igenom underlaget, vägt riskerna och landat i en tydlig uppfattning.
Sedan stannade hon upp mitt i en mening.
– Jag kanske tjejtvekar nu, sa hon.
Jag minns knappt vad som sades efter det.
Inte för att hon uttryckte tvivel. Tvärtom uppskattar jag människor som klarar av att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Som förstår att verkligheten sällan är så enkel som powerpointpresentationer, kvartalsmål och självutnämnda ledarskapscoacher på LinkedIn får den att framstå.
Det var själva ordet, som nyligen lyfts fram i en nyordstävling och snabbt fått spridning, som fick mig att reagera.
Tjejtveka.
Å ena sidan fångar det något viktigt. Många kvinnor, även i ledningsfunktion, har lärt sig att gardera sina påståenden. Vi säger ”jag tror”, ”kanske”, ”det verkar som”, även när vi vet exakt vad vi talar om. Inte för att vi saknar kunskap, utan för att tvärsäkerhet inte alltid har belönats hos oss på samma sätt som hos män.
På liknande sätt har killgissa etablerats som begrepp för motsatsen; att uttala sig med stort självförtroende trots begränsad kunskap.
Men ju mer jag tänker på tjejtvekan, desto mer vanskligt blir ordet.
För vad händer när vi sätter en etikett på, och könar osäkerhet? När vi gör den till en egenskap, nästan en diagnos? Risken är att vi börjar blanda ihop flera helt olika saker. Nervositet, sociala brasklappar och brist på mandat med strategisk försiktighet, riskmedvetenhet och upplyst skepticism.
Det är här den farliga glidningen uppstår.
För ibland är det som kallas tjejtvekan inte alls brist på mod eller tydlighet. Ibland är det tvärtom ett tecken på att personen har förstått frågans komplexitet.
Inom kunskapsteorin finns ett ideal som brukar kallas epistemisk ödmjukhet. Det handlar om insikten att kunskap nästan alltid är preliminär. Att verkligheten är mer komplicerad än våra modeller. Att även den som vet mycket kan ha fel och att varje slutsats därför måste kunna prövas mot ny information.
Det är varken obeslutsamhet eller passivitet. Det är en intellektuell disciplin. Och i organisationer är det också ledarskap.
Ändå belönas ofta motsatsen. Många verksamheter säger att de vill ha kritiskt tänkande medarbetare, men reagerar negativt när någon faktiskt tänker just kritiskt. Den som ställer följdfrågor uppfattas som bromskloss. Den som pekar på risker anses sprida dålig energi. Och den som säger ”utifrån det vi vet i dag verkar det här vara det bästa alternativet” låter mindre övertygande än den som pekar med hela handen, ”så här är det”.
Trots att den första personen ofta har förstått frågan bättre.
Det är särskilt problematiskt i en tid där säkerhet har blivit en kommunikationsstil och alternativa sanningar sprids snabbare än rättelser. Expertis misstänkliggörs. Universitetens oberoende prövas av politiska krav, styrning och finansieringsstrider. Kultur och bildning behandlas ofta som kostnader snarare än som samhällelig infrastruktur. I en sådan miljö blir tvärsäkerhet en metod. Den går snabbt att klippa, paketera och sälja.
Tvekan däremot kräver tid och sammanhang. Den kräver förmågan och viljan att skilja mellan det vi vet, det vi tror och det vi ännu inte har förstått.
Samma logik gäller på arbetsplatser. De flesta beslut fattas under osäkerhet. Den chef som väntar på total visshet kommer inte att leda särskilt länge. Att gissa är därför en del av uppdraget. Skillnaden ligger i hur gissningen hanteras och vilka beteenden chefen belönar. Om den som uttrycker sig tvärsäkert får större gehör än den som synliggör risker och invändningar, riskerar chefen att fatta sämre beslut.
Killgissning börjar där antagandet kläs ut till sanning, och självsäkerheten får göra jobbet som kunskapen borde ha gjort.
På samma sätt är det som kallas tjejtvekan inte alltid ett misslyckande. Snarare är det ett dåligt ord för något organisationer borde värdera högre; förmågan att väga information, formulera osäkerhet och ändå agera.
Och det har ingenting med kön att göra. Därför skaver ordet tjejtveka. Inte för att fenomenet saknar grund. Utan för att etiketten riskerar att göra något viktigt mindre värt. Ungefär som när någon sa ”tjejkast” eller ”tjejracket” på skolgården. Ordet låtsas beskriva en stil, men smugglar samtidigt in en unken värdering.
Organisationer behöver fler människor som tänker innan de talar.
Fler upplysta skeptiker. Fler personer som klarar av att hålla två saker i huvudet samtidigt; att vi måste fatta beslut, och att vi kan ha fel. Fler ledare som förstår skillnaden mellan handlingskraft och bergsäkerhet.
Tro mig. Jag är säker.
Hanna Lindberg är vd för Kei and Friends, kommunikationsexpert och skönlitterär författare översatt till ett tiotal språk. Hon arbetar med strategi, opinion och berättelser som hjälper organisationer att förstå människor, samtid och förändring.